Den 19/9 2010 röstades Sverigedemokraterna in i riksdagen. Svenska folkets reaktioner på detta var starka och extremt omskrivna, demonstrationer mot det främlingsfientliga partiets inträde i den svenska politikens hjärtas hjärta anordnades med kort varsel och lockade mängder av engagerade vänster-, miljö-, folk- och centerpartister samt säkerligen en och annan trött kristdemokrat, moderat och sosse och någon som faktiskt inte kunde bestämma sig för ett parti ur den underbara politiska buffé som vår svenska riksdag, åtminstonde enligt herrarna på dagens samhälles gräddhylla, faktiskt består i. So far, so good, jag är allt annat än sverigedemokrat och även om jag hade varit det anser jag att yttrandefriheten är den absolut viktigaste frihet som finns, och det var minst sagt imponerande att se hur många svenskar som slöt upp i manifestationerna i fråga.
Sedan dess har det nu gått drygt ett år. Sverigedemokraternas riksdagsgrupp har klätt sig i folkdräkt, lagt motioner i kritiska frågor i stil med ”Förbud mot halal- och kosherslaktat kött” (Motion 2011/12:MJ461) och gett upphov till riksdagens i dagsläget enda politiska vilde, William Petzäll. Deras realpolitiska inflytande har varit tämligen begränsat, dels på grund av det faktiska ointresse som bör riktas mot deras politiska ståndpunkter då de flesta är helt uppåt väggarna inte bara när det kommer till immigrations- och integrationsfrågor och dels tack vare ett förvånansvärt gott samarbete mellan blocken i de mer avgörande motioner som kommit upp under perioden i fråga. Kompromisser är ju en logisk följd av den parlamentariska demokrati vi lever i, särskilt i ett läge där ett parti som Sverigedemokraterna får chansen att agera vågmästare.
Men inte bara på riksdagsnivå har Sverigedemokraterna och främlingsfientlighet mött fortsatt motstånd. Även på internetforum, ledarsidor och, om än i mindre skala än under förra årets demonstrationsfrensi, vars förmåga att samla människor oavsett bakgrund, samhällsklass och kön i det närmaste kunde liknas vid en Beatlesturné i USA 1963, i form av manifestationer på gator och torg runt om i landet. Dessutom har, kanske viktigast av allt, rasism, SD och integrationsfrågor blivit en fråga som diskuteras på arbetsplatser och skolor, på ölhak och på gymmet. Jag har både studerat på universitetsnivå och jobbat på flera olika arbetsplatser under året som gått samt druckit en hel del öl (jag har dock absolut inte besökt ett enda gym under några som helst omständigheter!), och således deltagit i många av dessa diskussioner, och det som irriterar mig när man pratar om detta är faktiskt inte Sverigedemokraterna. Eller tja, rättare sagt, deras dårskaper gör mig mest trött numera, och delvis därför är jag faktiskt väldigt mätt på att snacka om SD efter ett år med detta marginalparti högst på all medial och social debattagenda. Men framförallt är jag förbannat trött på att snacka om SD därför att diskussionerna blir så oerhört platta!
Om jag föreställer mig en situation där jag faktiskt är sugen på att prata om Sverigedemokraterna är jag mest intresserad av att prata om deras reella mål och politik. Trots allt är det väl just det vi pratar om när vi pratar om Moderaterna, Socialdemokraterna eller Folkpartiet? Men så långt kommer jag sällan, oavsett om jag pratar SD med mina närmsta vänner, med mina kollegor när jag jobbar som lärarvikarie eller med mina gamla kurskamrater på universitetet. Istället hamnar man skrämmande ofta på sidospår som totalt saknar relevans! (Ungefärliga) Exempel på resonemang som ofta presenteras när Sverigedemokraterna eller rasism ska diskuteras:
- ”Sverigedemokrater röker Blend under fläkten och heter något som slutar på Y.”
- ”Jag gick i skolan med en kille som hade 20 poäng totalt efter att ha gått ut nian, såg på Facebook att han ”likeade” Jimmie Åkesson, det säger väl det mesta?”
- ”Rasism är en klassfråga och reserverad för de som har det sämre ställt, eftersom de tar ut sin frustration skapad av arbetslöshet och socialt utanförskap mot invandrare.”
Alltså. Att minimera SD-anhängare och rasister till ointelligenta grönsaker utan tillstymmelse till tankeförmåga har blivit det nya svarta. Varför? Är det rädsla gentemot dessa obehagliga krafter? Är det ett sätt för personen i fråga att själv uttrycka att han/hon ABSOLUT inte är rasist (”man röker la inte Blend under fläkten själv liksom!/Man hade väl inte 20p i 9an liksom!/Man är ju inte arbetslös liksom!”)? Är det en frustration sprungen ur en oförståelse för hur någon kan välja att rösta på SD eller hata folk på grund av deras ursprung? Det finns säkert tusen skäl till att man resonerar på det här sättet, men resultatet blir oavsett detsamma; genom att förminska rasister/sverigedemokrater till mentala tågolyckor lyckas vi kanske ge närmare var tionde svensk en IQ-stämpel under 75, men vi ger också oss själva en rejäl dumstrut. Hur kan vi överintelligenta icke-rasister tillåta att något sånt här händer? Varför ledde vi inte bara dårarna in i rätt fålla?
Genom resonemang i stil med dessa låter vi dessutom rasismen plötsligt bli något som är förbehållen den så kallade ”arbetarklassen”, vi hävdar att statusmarkörer i stil med bostadsrätter, bra betyg, hög lön och högskolepoäng automatiskt indikerar en annan medvetenhet om samhällsproblematik och vi likställer våra politiska motståndare med totala nollor, oförmögna att föra en debatt eller än mindre att formulera en problematik. Samtidigt missar vi att kritisera katastrofala motioner, bristande närvaro i riksdagen och enorma splittringar inom partiet eftersom vi har fullt upp att jaga billiga poänger som våra vänner sedan kan retweeta och därigenom höja våra självförtroenden ytterligare några snäpp. Jag var nyligen på en demonstration till minne av Kristallnatten och Utöya här i Göteborg. En av de fyra talarna valde då att använda citatet ”jag ska flytta till ett land där det inte finns några jävla utlänningar” som ett målande exempel på rasisters anti-intellektualitet. Alltihop stinker av klassförakt och humor på dagisnivå!
Jimmie Åkesson har trots allt 127,5 högskolepoäng (han verkar vara något av en strökursernas mästare) och så sent som förra året visade den så kallade slavauktionen på en studentnation i Lund att rasistisk humor sanktioneras på organiserad och officiell nivå även hos högskolestuderande. På samma sätt som droger förekommer lika mycket i Costa Ricas fattigaste gränder som på Stockholms hetaste klubbar – fast det tar sig helt olika uttryck, finns rasismen närvarande både i hyresrätter i Brunnsbo och lyxvillor i Askim – fast även det tar sig helt olika uttryck! Men medans vi är upptagna med vår billiga humor och jakt på bekräftelse som goda antirasister låter vi ett riksdagsparti lägga motioner kring att ”arbetsgivare ska få fråga anställda om de har HIV eller inte” (Motion 2011/12:A3) och inte nog med detta! Vi låter dessutom Sverigedemokraterna växa i opinionen för varje mätning som går. Bättring, alla ni som är stolta nog att gå med i Facebookgrupper där ni gillar olika och tycker att en soptunna förtjänar fler fans än Jimmie Åkesson men ändå inte orkar diskutera rasism längre än en gul Blend under köksfläkten varar. Sverigedemokraterna i riksdagen är trots allt, till skillnad från vitsen om att flytta till ett land utan utlänningar, inte ett skämt utan verklighet.
Dennis Jörnmark Callstam
