Får man bara stanna om man heter Ganna?

Den senaste månaden har en trend varit genomgående i svensk medias politiska rapportering, nämligen Migrationsverket och deras humanitärt sett ofta tvivelaktiga beslutsfattande. Det hela inleddes med Ganna, 90 år, som, trots ordnad tillvaro med släktingar som tog hand om henne på ålderns höst och fast hon led av svår sjukdom, var på väg att skickas ”hem” till Ukraina, ett land där hon inte längre hade kontakt med någon och med ytterst, särskilt jämfört med Sverige, tvivelaktiga sjukvårdsresurser, då Migrationsverket nekade henne uppehållstillstånd då deras reglemente ansåg att ”det krävs ett livshotande tillstånd och även om tillståndet är livshotande får man inte tillstånd så länge motsvarande vård kan utövas i hemlandet”. Efter stort medialt uppbåd och enorma protester från mediekonsumenter fick Ganna till sist uppskov på ett halvår till då frågan tagits upp i Europadomstolen.

Idag åkte jag spårvagn – jag spenderar en oroväckande stor del av mina vakna timmar på just spårvagnar – och läste ett kvarglömt exemplar av Aftonbladet. Där togs ytterligare två fall kring individer som utvisats trots tvivelaktiga förutsättningar upp. Det ena gällde två småbarn som i dagsläget bor hos en fostermamma i Sverige men enligt Migrationsverket ska utvisas till Italien då det var dit de först invandrade från Eritrea. Barnen har inget som helst kontaktnät i Italien och pojken på fem år är autistisk och har epilepsi. Det andra gällde Farhan, en kille från Somalia som ska utvisas till Tanzania eftersom ”experter” bedömer att han ljuger om sin härkomst och egentligen är därifrån. Han har enligt egen utsago ”aldrig varit i Tanzania” och har ”ingen släkt och inga vänner där överhuvudtaget”. Farhan har sedan han kom till Sverige pluggat ikapp gymnasiebetyg, beskrivs av en lärare som ”ambitiös” och vill bli civilekonom.

Gemensamt för dessa tre fall är att Migrationsverket fattat uppenbart inhumana beslut i samtliga fall. Vad som dessutom förenar de tre exemplen är att samtliga har det ordnat för sig i Sverige, de går i skolor, bor hos fostermammor eller tas hand om av sin släkt. Ändå ska de av något oförklarligt skäl utvisas? Det låter såklart befängt både för dig och mig. Men trots detta hävdar Migrationsverket att de endast följer det reglemente och de rekommendationer de fått uppsatta, vilket också tycks stämma. Enligt Carl Bexelius på Migrationsverket kan till och med ett såpass abstrakt verktyg som ”språkanalys” vara ett giltigt skäl till utvisning till ett visst land, även om immigranten i fråga hävdar sig vara helt utan koppling till landet.

Farhan befinner sig nu i Tanzania. Ganna har som tidigare nämnts lyckats köpa sig lite tid. Deymond och Hiyab, de två fosterbarnen, har fått sin utvisning uppskjuten. Två av tre medialt uppmärksammade fall har således fått ut något reellt genom att berätta sin historia för andra än Migrationsverkets tjänstemän. Men vad händer med alla andra? Hur många Ganna, Deymond, Farhan och Hiyab har det funnits i Sverige?

2010 sökte 31 819 invandrare asyl i Sverige. Totalt fick närmare 9 000, det vill säga 28%, av dessa uppehållstillstånd i första instans (lägst procenttal av samtliga nordiska länder, vilket än mer än vanligt påvisar hur taktlösa och löjliga de sverigedemokratiska resonemangen kring ”vi tar emot fler invandrare än vi kan hantera” ter sig positionerat intill reell fakta). Denna siffra inkluderar dock asylsökande från tidigare år som fått besked senare, men låt oss säga att 8 727 av 31 819 fick PUL. Det lämnar kvar ett tal på 23 092 personer som inte fick stanna. En del är säkert kvar på ett eller annat sätt, någon har nog överklagat och fått sitt uppehållstillstånd beviljat, en annan har misslyckats igen och till sist skickats till en krigszon utan någonstans att ta vägen.

Men är det inte logiskt att anta att en ytterst stor majoritet av dessa 31 819 personer från icke-EU-länder hade goda skäl att söka asyl i Sverige? De kan komma från sönderbombade städer mitt i inbördeskrig som pågått i tiotals år, de kan komma från trasiga familjeförhållanden och de kan komma från förföljelse på grund av sexuella eller religiösa bekännelser. De kan till och med bara vara jävligt sugna på att testa något nytt, men jag är helt och hållet säker på att väldigt, väldigt, väldigt få av de 31 819 ville komma hit för att leva ett jävligt chill bidragsliv och dega i en soffa. En inte särskilt vild gissning är att en vanlig dag i Somalia motsvarar ungefär sju dagar i Sverige vad gäller fysiska ansträngningar och psykiska påfrestningar.

Men det hjälper inte. 23 092 personer godkänns ändå inte. De har inte samma mänskliga rättigheter som du och jag trots att de i vissa fall efter att ha spenderat år och dagar sovandes i ett tält intill ett slagfält har färdats hit gömda i en baklucka i en skrotig gammal van genom hela Afrika och halva Europa, samtidigt som vi har kunnat ha det jävligt soft med gratis utbildning, studiebidrag och tillgång till alla grymma Sarah Records (världens bästa skivbolag)-skivor. Dessa 23 092 människor anses ändå inte värda att få stanna, av tusentals olika skäl men allt enligt Migrationsverkets regelbok.

EU däremot har 502 489 100 invånare varav nio miljoner redan bor i Sverige. Övriga är välkomna att flytta hit imorgon bitti. Ni behöver inte ens visa pass vid gränsen, tanken på ett uppehållstillstånd kan ni lägga på hyllan redan nu. Är det för att européer är bättre arbetare än icke-européer? Är det mindre risk att en kille från Polen, Frankrike eller Spanien lägger sig och chillar på en soffa i Rosengård i tio år och lever på bidrag än att en tjej från Somalia, Mongoliet eller Mexico gör det samma? Ärligt talat, ett sådant synsätt gentemot människor är inget annat än förkastligt och föråldrat och hör hemma på skolbänkar i 30-talets Tyskland.

FN:s deklaration kring de mänskliga rättigheterna slår i artikel 13 fast att ”var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser”, såväl som att ”var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land”. Om nu alla länder som är en del av FN, vilket trots allt inkluderar större delen av den moderna civilisationen och definitivt Sverige,  skrivit under detta protokoll, varför ska i sådana fall 23 092 människor inte tillåtas stanna här? En fråga som är svårbesvarad. Men trots detta gör vi det så enkelt för oss att vi lägger skulden på en simpel instution, Migrationsverket.

Migrationsverket är i det här fallet bara ett led i en kedja. En marionett som följer regler uppsatta av högre instanser och håller i yxan i Reinfeldts ställe. Allt för att våra högre uppsatta politiker inte ska kunna ta något ansvar för det som sker i verkligheten. Det som motsäger de mänskliga rättigheter Sveriges riksdag förbundit sig att hänge sig åt. Sverige är givetvis bara ett av enormt många länder som motsäger de mänskliga rättigheterna på just den här punkten, och tjänar således egentligen bara som ett exempel i den här artikeln. Knäckfrågan blir fortfarande; ska vissa få stanna här för att Aftonbladet råkar fånga upp deras historia, samtidigt som andra skickas till Etiopien utan pardon, bara för att de råkar flyga utanför Stockholmspressens skandalradar?

Givetvis ska Ganna få stanna. Givetvis borde även Farhan, Deymond och Hiyab få svenska medborgarskap. Men givetvis finns det otroligt många andra som också borde få vara kvar. Var finns dessa i medias bevakning? Vad hände med övriga 23 092? Eftersom fri invandring varit lagstadgat inom den europeiska unionen i flera år och vi fortfarande bara är nio miljoner på en yta dubbelt så stor som Storbritannien, ett land som huserar 61 miljoner invånare i ungefär motsvarande klimat, torde överbefolkningsargument enbart kunna tolkas som illa dold xenofobi.

Dennis Jörnmark Callstam